Jag har märkt att jag inte har varit mig själv på det sittonde. Det vart bara så jävla fel att åka för bi det ställer man umgåtts med sin pappa innan min pappa lämnade oss. Och åka för bi där mamma hämtade oss och lämnade oss. Och sen vara tvungen att träffa på morfar med. Det bliv nog för mycket och jag exploderade. Jag vet fan inte om jag klara mer. Jag får återfall hela tiden eller hur fan jag ska säga. Rösterna försvinner inte och jag vill bara ta livet av mig eller skära mig. Men jag vill inte bryta mitt löfte men tror inte jag pallar mer. Men varje gång du ringer och jag hör din röst så mår jag bättre men när vi lägger på så blir det värre. När jag hör dig och när du är vid min sida så blir jag bara glad. Jag älskar dig så jävla mycket och jag hoppas att du kan hänga med mig till läkaren. klarar inte av att gå dit själv igen. Röster blir bara värre och värre jag vill lägga mig ner och dö. Jag tror jag inte pallar mer att ta skit och att folk sitter och skriver att jag kommer dö och skit jag pallar inte sånt och att det är folk som inte känner mig ska sitta och trycka ner mig fattar jag verkligen inte. jag är så jävla tröt på allt. ibland undrar jag bara om allt skulle bli bättre om jag dör. Vem skulle sakna mig? Vem skulle bry sig inte många. fattar inte vad det är som är fel med att folk mår piss och sen trycka ner dem. Men en sak vet jag och det är att du är patetisk. Men du kanske får som du vill. Jag kanske inte orkar mer du kanske vinner men jag vet inte. Men jag vet inte. Klarar inte av att skriva mer vi hörs.