mitt liv
det finns inga ord kvar som jag kan säga det är nu eller aldrig.
allså hur kan det bli så här vad är det jag har gjort för fe hur kommer det sig att jag inte vill leva varför jag vill dö men jag vet inte kanske jag adldrig kommer få svar på det. detta boken kommer handla om hela min bardom tills jag började gymnasiumet. allt vart bara fel är det för jag föddes eller var det för jag bara fans där men nu kanske jag kommer märka att jag är värd att leva men jag tror inte att jag kommer ha någon bra plats på jorden. i hela mitt liv har jag blivit nertryckt att jag inte passar in att alla vet att jag är anulunda. men vad kan jag göra att passa in vad kan jag göra för att inte ha en som barndom som jag har. det är sånna frågor som jag kommer ha med mig hela mitt liv dem kommer aldrig kunna blir besvarade. frågorna trycker ner en man orkar inte med dem man ger upp hoppet att leva varför ska jag det när jag har en pappa som är som han är eller att jag beter mig som jag varför ska jag vara kvar på jorden då. jag gör ingen nytta här mer än att bara ta plats. om jag dör så kan någon annan ta min pats på jorden och kanske allt bara blir så mycket bättre när jag försvinner. dem tankarna har jag i mitt huvud och jag vet inte om jag kommer kunna bli av med dem någon gång i mitt liv. men ni kan vara lugna jag ska ta alt från början och det börjar nu.
det finns inga ord kvar som jag kan säga det är nu eller aldrig.
allså hur kan det bli så här vad är det jag har gjort för fe hur kommer det sig att jag inte vill leva varför jag vill dö men jag vet inte kanske jag adldrig kommer få svar på det. detta boken kommer handla om hela min bardom tills jag började gymnasiumet. allt vart bara fel är det för jag föddes eller var det för jag bara fans där men nu kanske jag kommer märka att jag är värd att leva men jag tror inte att jag kommer ha någon bra plats på jorden. i hela mitt liv har jag blivit nertryckt att jag inte passar in att alla vet att jag är anulunda. men vad kan jag göra att passa in vad kan jag göra för att inte ha en som barndom som jag har. det är sånna frågor som jag kommer ha med mig hela mitt liv dem kommer aldrig kunna blir besvarade. frågorna trycker ner en man orkar inte med dem man ger upp hoppet att leva varför ska jag det när jag har en pappa som är som han är eller att jag beter mig som jag varför ska jag vara kvar på jorden då. jag gör ingen nytta här mer än att bara ta plats. om jag dör så kan någon annan ta min pats på jorden och kanske allt bara blir så mycket bättre när jag försvinner. dem tankarna har jag i mitt huvud och jag vet inte om jag kommer kunna bli av med dem någon gång i mitt liv. men ni kan vara lugna jag ska ta alt från början och det börjar nu.
KAPITEL ETT
Jag har alltid varit den tjejen som kan klara av att bli nerslagen jag reser mig upp och inget har hänt. men det jag adrig klarar av är att höra ord. ord sårar mig det sårar mig mer än vad man kan säga. jag kan erkänna jag gråtter lätt jag gråtter när jag är förbanad när jag inte kara av mer, men det är inte så att jag tjuter hela tiden jag har minna stunder när jag skrattar och är glad person. det är som en lärare sa till mig, jag kör mitt lilla fece och jag. att jag har en min är spralig och glad fast jag mår piss och orkar inte med något när jag vill bara dö. men det vet ingen förutom jag. jag har nästan alltid varit den personen jag vill inte prata med någon om jag vet att den inte ringer hem. för några år sedan så började jag umgås mycket med min mormor var det varje heg varje lov dagar eller studje dagar. jag tänker inte på hur hon känner sig om jag dör inte hur dem andra känner sig häller. det jag kan säga om min mormor dör så kommer jag dö med henne. jag kommer inte vara samma person som hon om hon dör vem ska jag vara hos vem ska jag prata med vem ska jag änns kunna rymma till om jag inte orkar med något. mormor bor ute på landet kan man säga det är hus i närheten men det är tyst, skog och vatten runt om så det blir ganske tyst där. man kan tänka man kan bara andas ut och inte behöva träffa någon där som man ofta gör när man är hemma. att vetta att man har ett ställe där jag bara kan vara mig själv och inte behöver vara orolig för man ska göra fel att bara vara. det är det bästa jag vet.jag är den personen som man inte kan tro att jag har varit med om så mycket i mitt liv eller att jag har försökt tagit mitt liv så många gånger. om jag säger så att om jag skulle träffa en person som jag så skulle jag inte tro att det har varit med om såna hämska saker i sitt liv. jag kan beskriva mig med tre posetiva saker och tre negativa saker som är typiskt mig.
dem posetiva är glad,posetiv och spralig
sen kommer man till dem negativa sakerna i sitt iv som är agresiv, ledsen och enviss jag vet inte om den sista är bådde dålig eller bra det är svårt att säga men ibland är det dåligt och ibland bra kan man säga. det är dem typiska sakerna som alla ungeför kan säga om mig. men det är jobbigt att tiderna förändras och det gör jag med. året 2010 förändras hela mitt liv.
livet går som en bergodal bana men mitt stuppade och bara gick neråt och neråt. det tog inte slut fans inget som tog stopp. mitt spraiga hurmör bara försvan och fans inte kvar, allt var borta...
allt deta har pågått en längre tid men nu var jag i botten och ville bara hammna i himmen. jag såg inte ljuset i livet det fans inget ljus. det var bara mitt fel att jag hade hammnat i dena sitts men jag fattade inte det. det kanske låter som ett stort ansvar jag tog jag var 15 den tiden det var sommaren 2010 och hade inte fyllt 16 än. jag ville inte fira min föddelse dag jag ville inte det med det vara mitt lilla fece och jag som fick alla att tro att det var bra och att jag inte mådde som jag gjorde som vart att ingen såg hur jag mådde. det som var jobbigaste under den tiden var att jag inte visste vem jag kunde prata med, så jag började skriva en blogg som jag a ut på en sida som jag inte visste att min mamma viste om och att hon inte skulle få reda på adresen till den sidan. det var en del som gjorde att jag klarade nästan av hela sommaren. men hur vart det så att jag hammnade i dena sits? hur började? det är dem frågorna jag har fundrat på och jag tror jag vet savaret nu varför det bev som det blev. och om jag tänker till baka så är det från föddsen tills nu som allt hände. jag är bara 16 och orkar inte med livet längre den som får mig orka med är min mormor vad skulle jag göra om jag inte hade dig vid min sida.
KAPITEL TVÅ
jag föddes på norrköping sjukhus den 30 juni 1994 klockan tio i nio. jag vet inte hur mycket jag väggde med jag var ett kort barn och lite mullig om jag inte mins fel. jag döpptes samtigdig som min syster som bev två år det året. min mamma och pappa var gifta med varandra för några år tillbaka. Mamma och Pappa möttes på en teater som mamma syde klädder ti och pappa jobbade där. Under den tiden hade mamma sutat knarka men min pappa hållde på med knark den tiden med. dem föll för varndra direkt. jag tror inte att pappa misshandlade mamma från början att det började smygga sig fram under tidens gång som det ofta brukar göra. men efter vi var födda så bodde vi ute på andet och hade oika djur som man har på andet som tex ormar,katter,kanin,hundar,höns med mera. jag har alltid tyckt om djur och barn det är det jag tycker är kul sen har jag sången med. men tiden gick och vi började bi äldre jag och min syster och vi började föstå att mamma bev misshandad av min pappa. bådde jag och min syster blev med misshandad av vår pappa men när man är liten så ser man upp till dem och fattar inte att det är något fel med det. det kanske är svårt att föstå hur man kan se upp till någon som han men det är ju min pappa och när man var liten så såg man upp till dem äldre. men tiden gick och jag började dagis och min syrra lekis. efter vi hade gått i skoan ett tag så lyckas mamma flytta från pappa, men min syster och jag fick bo kvar. vi träffade mamma ofta på helgerna och då art det att vi blev tvättade och få nya klädder på oss. man kan inte förastela sig hur skitiga jag och min syster var vi hade inte duchsat eller rena klädder på oss tänk hur man uktade då och hur fottigt håret var. inte att man skulle gå så nu för tiden. men varje gång mamma skulle komma hämta oss från pappa så hade hon fyra vakter med sig för att inte pappa skulle kunna göra något mot henne. hon fick inte åka dit själv. det som jag har ett starkt mine av var hur min pappa såg ut och att jag hade ett hasband med en häst på som jag hade jämt på mig, och att jag alltid sjöng min lilla ponny. en dag så åkte inte jag till dagis jag hade svimmat och pappa ville att jag skulle vara hemma den dagen. när kockan var runt ett så frågar jag han när vi skulle åka till dagis men han sa att det var försent för att åka ditt och jag vart jätte ledsen för att vara på dagis var det bästa jag viste för att få vara fri på ett sätt och inte bli slaggen där, det var en underbar kännsa. men sista gången jag var på dagis så ekte jag i lekstugan vi hade där och jag hängde av mig mitt häst halsband medan jag sjöng på min lilla ponny. och när det ringde in så glömde jag ta med mig det och jag glömde det det var den sista gången jag såg halsbandet. Men efter vi hade haft rättegångar om hur vi skulle göra med att bo hoss pappa eller hoss mamma så bestämde dom att jag och min syster skule få flytta till ett barnhem och bo där. så mamma och pappa fick komma dit och träffa oss men dem fick inte vara där samtidigt. men efter mamma hade åkt hem så ibland så kom pappa inte så vi fick sova där ensammna jag mins att jag brukade gråtta och att jag saknade bådde mamma och pappa. att bara ha någon vid sin sida som kunde krama en till god natt och sjunga tills man somnade. men det fanns ingen där. sen kunde han komma efter två dagar och stana där en natt men han vissade inte intreese om att han tyckte om oss och ville ta hand om oss det fanns inte där. och jag tror att jag tog mäst syryck av att inte ha någon där jag började bli allt mer bråkigare och arg. och att jag skulle bestämma men jag gick bara i ekis den tiden. men efter ett tag så fick jag min syster och mamma flytta till en lägenhet nära barnhemmet för att se hur det skulle funka att bara bo vi tre tillsammans jag tyckte att det funkade bra men dem hade andra plander. efter ett par månader så kommer det en fosterfamilj ditt och träffar mig och min syster och det vissar sig att jag och min syster kommer få bo hemma hoss dem ett tag för att vänta på att rättegångarna skulle vara kalara och detta är runt 1999 eller 2000. så jag och min syster flyttar hem till dem i söderköping och det vissar att dem har redan två barn där som dem tar hand om. en var en tjej och en var en kille dem var syskon. men tjejen skulle snart flytta hem till sin mamma. vi kom bra överräns och trivdes där. men det biv bara ett helvete efter ett tag.
sjukhuset
igår så smal det jag orkar inte mer jag vill bara dö de är det ända jag har tänkt på dem senaste veckorna. så nu så sitter jag på barn/ungdomsavdelningen i norrköpings sjukhus. fick åka in till sjukhuset vid ett halv två tiden för att jag tog förmycket av min medicin och det lede till akutmotagningen. jag mår bättre nu men vill bara sov. det var en jobbig känsla som jag fick igår. att min lossas pappa börjar prata med mig om killen som våldtog mig och att jag inte skulle ha skickat mejl till han. jag trodde det bara var mamma som visste men jag hade fel han visste med och nu vart han arg för jag hade gjort det och jag orkade inte mer. jag vet int hur länge jag kommer få stana på sjukhuset det är bara vänta och se. jag hoppas att jag får åka hem idag. senare idag så är jag tvungen att prata med någon spyckolog här men aa vi får se om det blir så vill inte snacka med någon vill bara hem och sova. jag orkar inte mer jag gör verkligen inte det.
personer till allt
Jag fattar inte att du orkar jag gör inte det. Du vet hur jag mår. Men du känner mig inte aldrig träffat mig och jag det känns att du ska sitta och trycka ner mig om hur jag ser ut. Du har aldrig sätt mig i verkligheten och jag fattar inte varför du hela tiden ens orka sitta och skriva om jag är fetto det vet inte hur jag ser ut så ge dig för i helvete du helt jävla patetisk person som finns . Okej jag jag är inte värdens smalaste person fine jag är inte det men jag är inte ett fetto heller. Och small eller inte om jag blir tillsammans med någon så ska den älska mig för den jag är. Jag kommer inte ändra mig för någon aldrig jag kommer göra det. Jag tränar då och då men jag kan inte träna för mycket häller för jag har skadat mig rygg sen så har jag problem med mina leder och det gör så det blir jobbigare och svårare att träna jag kan inte spela rugby längre och jag saknar det som fan det fick mig att vara glad för några timma det fick mig att slappna av men nu har jag lakt det åt sida och sluta skriv till mig för jag vill inte ha något med dig och gör försvinn.
<33
Det 30 juni 2000 så var det den sita gången jag såg dig, skrattade med dig, kramade dig, pussade dig, och nu är du bara borta. Du försvan utan ett hej då. Jag kan göra vad som hälst för att träffa dig igen jag älskar dig som fan pappa. <333 Hoppas du har det bra.
Jag kan ha sätt dig på stan men jag är rädd jag är rädd att bli som du och att det ha den taken i huvudet blir bara jobbigt. jag kommer alltid att älska dig för vad som än händer. Du är mitt kött och blod det kan man aldrig att glömma. Varje dag som går tänker jag på dig jag undrar hur du har det, varför du inte vill ha kontakt med oss, varför du lämnade oss. Ibland tror jag att allt som har hänt beror på mig att allt i mitt liv som är fel är mitt fel och det är jag som har gjort så det har blivit så här. Att det är mitt fel du lämnade oss att det är mitt fel du slog oss att det är mitt fel att jag blev våldtagen. Är allt detta mitt fel eller vems fel är det. Det blir itne lättare när folk skriver att det är mitt fel och att jag får skylla mig själv. Jag vet inte vad det skulle mitt fel eller om bara att jag fans att det blev så här jag vet inte men kanske är det. Jag saknar dig som fan pappa. kan inte fatta att du lämnade mig på min födelsedag för tio år sedna älskar dig av hela mitt hjärta <333
.................
vad fan jag vet inte om jag pallar längre. du kan fan sitta och trycka ner mig då kanske du mår bättre. men vad fan sitt och trakassera mig gör det, verkar inte som du kan göra något annat. att sitta och plåga andra som mår redan dåligt gör det att du mår bättre eller?. men kalla mig fetto kala mig tjock men en sak ska du ha klart för dig du är inte så jävla smal du häller. det jag inte för står eller tror inte det är bara jag som inte förstår är det fel att inte ha tele sex är det fel med det?? jag tycker det är patetiskt och äckligt att ha det. men aa det kanske passar dig. jag fattar inte att du ska sitta och kränka ner mig och tro att du är mycket bättre än alla andra med du är inte det. jag orkar snart inte mer att ta in all jävla skit jag får från dig att du än orkar bry dig om mitt liv hur jag ser ut hur jag beter mig hur jag mår. du läser min blogg för att du tycker det är kul att skratta åt min blogg. du får göra vad fan du vill jag bryr mig inte om dig fattar inte du det vill inte ha något med dig och göra ska du veta. okej jag stavar fel men du ska veta att jag har dyslexi så att det kanske inte är så konstigt att jag skriver fel. och orka bry sig om dig. du är ett år äldre än mig och beter dig som om du vore fem. väx upp för fan. ps du stavar fel med bara så du vet men men orkar bry sig om det.
Tiden förändras, personer förändras, jag förändras.
Tiden förändras, personer förändras, jag förändras.
Folk ändra sitt betende och blir falska och dryga, ljuger och har sig.
Fan orka skriva såna saker orka ens lägga sin jävla energi på mig.
Låt mig vara och låt mig sköta mitt liv, du behöver inte bry dig om vad jag gör behöver inte läsa min blogg.
Jag tycker inte om min kropp jag gör inte det. Att har runt 200 hundra ärr på hela sin kropp efter man har varit lite gör det inte bättre. Jag klarar inte gå ute på sommaren utan leggins för jag vill inte att folk ska titta på mina ärr på bena. Vissa delar så är det hud över sen fattas det kött där. Att skämmas om min kropp är det inget jag är stolt över, att sen att folk ska sitta och skriva om hur jag ser ut gör det inte mycket bättre. Fast jag hade det jobbigt när jag var lite så tycker jag att det var bättre då. Är det konstigt eller vad? jag vet inte och jag kommer nog aldrig få reda på det. Mår piss över att jag har mina ärr men dem gör att jag aldrig glömmer min backrund eller vem jag är.
!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Du helt jävla dum i huvudet. du vet inget ting. Jag fattar inte att du orkar bry dig. Tror du vet allt men vet inget, om jag skriver att det är ett behandlingshem så är det väll det inget jävla ungdoms psyke. Det är inte gratis häller det kostar 3500 kronor per termin. så ta reda på fakta innan nu skriver till mig och att du är så jävla feg att du vågar skriva ditt namn men det behöver du inte för jag vet vem du är så det är lugnt. Det vet inget så sluta skriv. Och om du ändå vill att jag ska försvinna så fortsätt att skriva så kommer jag att försvinna snart. Då kommer du få som du vill.
allt allt allt allt.....
allt allt allt allt!!!
Allt känns meningslös.
Varför ska jag leva.
Vad har jag att leva för.
Vem bryr sig om jag dör.
Vem skulle vara ledsen,
dem skulle bli glada.
Vad är det som jag gör för att vara kvar på jorden?.
Det finns ingen som kommer kunna ändra på vad som jag känner.
Allt som jag gör allt som blir åt helvete.
Jag ser ingen lycka med att jag ska leva.
Jag gör inte det vad är det som skulle göra mig lycklig.
Det ända jag gör är att svika folk, och såra dem.
Det är väll lika bra att jag inte finns.
För varje dag som går så tänker jag varför jag varför föddes jag.
Jag gör ingen skillnad om jag försving ner eller inte jag gör inte det.
Man kan fråga sig vem skulle bry sig om jag dog.
Ärligt talat så tror jag inte att det kommer vara någon.
Vissa har det svårt att förstå hur jag mår som jag mår men jag gör det och jag gör det finns inget man kan göra åt det vad ska jag göra då le och se glad ut. Men det funkar inte längre det gör inte det. Jag ligger i sängen kan inte röra mig kan inte göra något ryggen värker kan inte gå ner för trappen utan att jag har ont i ryggen. Jag har problem med lederna och det gör inget bättre det gör mer att man inte orkar med att leva. Allt i mitt liv känns bara fel. Det gör det och jag tror inte det kommer kunna ändra sig.
Jag saknar tiden då det var bara du och jag i rummet. Ingen som kunde störa mig ingen som skulle kunna säga något det var bara du och jag. Jag kunde sitta där i mörkret du säger inget jag säger inget. Fäller en tår eller två efter jag har fält min tår så tar jag dig i handen och dra. En efter en drar jag över handleden. Den ända som finns i mitt huvud är mig. Jag tycker inte synd om mig jag blir glad och den gladheten vill jag ha kvar. Så efter ena draget så drar man igen och igen tills man är så glad att man inte behöver tänka eller vara ledsen. Den saknaden saknar jag. Ärren jag alltid kommer ha för livet kommer jag kunna titta på och den gör så att jag blir glad. Jag blir inte ledsen när jag ser dem jag blir glad. Jag döljer det inte om folk undrar så kan jag bara sägat om dem inte tycker om mig för det så behöver dem inte. Men ärren kommer göra så jag förstår varför jag har gjort som jag har och varför ska jag inte kunna prata om det. Jag ser inget fel med det jag gör inte det. Och ett fel ser jag och det är att det inte är snyggt men vad fan det behöver man inte vara heller. Man kan se förbi det och tycka om mig i alla fall. Mina ärr har inte något med mitt utseende att göra det har inte det och jag hoppas att folk ska förstå det jag gör det. Men vissa personer är ytliga och jag kan väll vara det med killar med men vad fan alla är det och det vet man att folk är. Folk är såna vissa kan säga att dem inte är det men man är det en liten del alla är inte perfekta dem är inte det och det vet alla. Så jag ber er sluta spela perfekta personer för ingen ingen är perfekt och ingen ingen är normal här i värden.
I MISS THE TIMS SOW FACKING BAD!!!
ingen rubrik idag
idag har jag inte gjort mycket bara sovit i stort sätt. jag hade ett långt och jobbigt samtal med morbror igår. dem kom hem till mormor och vi var där och pratade. jag förklarade om rösterna och att det bara blir jobbigare och jobbigare med att jag hör dem. och jag kan inte sluta att lyssna på va dem säger. vi satt länge jag och han eller det kändes som en evighet. vi pratade om skolan och hur vi ska göra för nu kommer det vara viktigt att jag sköter skolan och sånt mycket det vet jag och så han vill att jag ska prata med lärarna om hur det ligger till och så vissa dagar orkar kanske inte jag att gå till skolan så om jag skulle kunna få det hem skickat på mejlen eller något sånt. sen ska han hjälpa mig med att kunna öppna mig och prata med en psykologi och det och så jag kan hitta någon bra. det är lätt att prata med han för jag kan bara säga vad jag känner. jag kan inte göra det för mormor eller mamma och det kanske är jobbigt men vet inte riktigt vad det beror på men aa. sedan fick jag ett svar från behandlingshemmet ena jag har sökt till. men jag fattar inte att dem ens kan skriva så som dem gör. så här var ungefär svaret jag fick.
Hej felicia. jag tycker att du ska prata med någon vuxen om detta och kanske gå till BUP och prata där. det var ungefär så kort och det fick mig att tänka jag gav dem bloggens namn så dem kunde läsa och fatta och här står det att jag pratar med folk och går till BUP. jag fattar inte jag gör inte det dem ska ha ett behandlingshem för barn och ungdomar som har självmordstankar och när dem skriver så så känns det som dem inte bryr sig eller aa jag vet fan inte.
50 inlägg
Detta är min blogg och ni får fan tycka vad ni vill om mig. Men jag skriver om hur jag mår och vad jag har vart med om i mitt liv. Det betyder inte att jag är hora, skabb, emo eller vad fan ni vill kalla mig. Om m´ni inte tycker om det jag gör eller vad fan jag mår så behöver ni inte läsa. Dem som vill läser och jag pallar inte mer med ert jävla skit snack. Ni kan fan trycka ner mig jag mår ändå piss så varför ska jag orka bry mig trick ner dem som redan har det jobbigt då kanske ni mår bättre. Ni kan sitta och tänka vad fan ni vill om mig det bryr jag mig inte om men om ni ändå ska skriva det så kan ni tänka er för att sitta och kalla en som redan mår piss saker tänk om det blir för mycket och det beror på det hon tar sitt liv. Men folk tänker inte så långt det tänker bara på sig själva och bryr sig inte hur andra mår över det dem har skrivit. Men aa jag vill inte ha eran jävla kommentarer det klarar jag mig undan ni sonm läser hoppas jag att ni fattar vad jag menar.
Nu kanske ni förstår att jag aldrig vill lova något för vad som än händer så bryter jag dem så bättre att inte lova något för då sviker man ingen.
Utkast: Juli 31, 2010
Jag har tappat all kontroll. med mitt liv, vet inte vad som är rätt eller fel. Det som gör det värst är att fast jag kanske kommer flytta till mormor så vill jag bara dö. Jag vill det och vem skulle bry sig. INGEN. Vad fan kan läga mig ner och dö nu spelar ingen roll finns inget att leva för. Jag har inget att leva för.
Gammalt inlägg som inte om in på bloggen skrev dem den 31 juni 2010
.....
allt kan vända så snabbt från ena stunden mår man okej bra till att man vill dö. i lördag så tog mitt hopp slut. jag klarar inte att gå upp från sängen längre jag ligger bara i sängen och vänta på att dagarna ska gå. tiden står stilla vet inte vad jag ska göra längre. vill bara rymma och att alla problem ska försvinna men dem gör inte det. allt i mitt liv är bara fel, inget som funkar längre allt jag gör allt jag säger blir bara fel. vad skulle det göra om jag tog mitt liv vem skulle bry sig vem skulle komma på min begravning. varför skulle någon bry sig. det finns ingen som skulle göra det.jag har sökt in på ett behandlings hem i finspång men jag vet inte om dem kan hjälpa mig. det är ingen idé att gå upp från sägen och lossas om att vara glad det är bara fuck up atl. i mitt har det kanske inte hänt så jävla alvarliga saker som folk tycker men dem vet inte hur jag känner mig eller hur jag mår. nu förtiden orkar jag inte ha mitt lila face och jag. kan inte gömma mina problem det går inte längre vad fan är det värt att leva när man inte änns kan prata med sin mamma. jag har ingen kontakt med min mamma och jag vill ha det att vi kan prata att vi kan bara vara hon och jag ibland. men jag vet att det aldrig kommer bli så. folk kan sitta och trycka ner mig och kalla mig emo och vad fan dem vill men jag tog aldrig åt mig för men nu blir det bara för mycket jag vet inte om detta kommer vara det sitta inlägget eller om jag ska skriva om något mer jag orkar inte med livet och det menar jag. jag fattar inte hur folk kan tro att man mår så jävla bra och dem säger att man kan prata med dem m allt men när man mår som dålighet så vänder dem ryggen till och vill inte hjälpa till när man behöver hjälp. allt blir bara fel mitt liv är helt jävla fel allt är fel i mitt liv jag vet inte hur jävla länge jag kommer orka att må så här. jag vet inte om jag kommer orka gå upp på morgonen och bara se glad ut. vad fan är det mitt fel att jag bara vill dö eller ligger det något mer bakom det jag vet inte och jag vet inte om jag kommer få reda på det. jag vet inte vem jag är eller vem jag kommer bli eller om jag kommer leva. jag vet inte vad för person jag är. men jag få se om jag kommer in och dem kan ta i mot mig mitt liv är bara fel och jag vet inte vad som kommer hända. jag har slutat äta min medicin jag orkar inte ens gå upp och ta dem. jag orkar inte bry mig om dem hjälper eller inte men en sak vet jag och det är den ända saken jag vet det är att om jag inte gör något nu så kommer jag nog inte leva nästa år. det är en sak jag vet och den saken kommer att finnas i mitt huvud tills jag dör om jag inte får hjälp nu. och då menar jag nu mår så jävla dåligt och orkar inte med någont ting längre. vet inte vad jag ska skriva mer sitter och gråter och lyssnar på ozzy ozbournes låt mama i coming home.
Glad
Jag börjar kankse må bättre eller kanske är bara en kort period jag vet inte vi får se. Men jag var och pratade med min morbror igår om hur jag mår och skit om livet, mer eller mindre. Och då kom vi in att jag mår bättre när jag bor hos mormor än vad jag gör när jag är hemma. När jag bor hos mormor så skär jag mig inte lika ofta, mår bättre, orkar ofta med att leva. När jag kommer hem så blir det bara fack up allt vill dö och skär mig som fan och vill helt enkelt dö. Och det vet inte mamma om eller någon mer än min morbror. Och han ska nu hjälpa mig att prata med mormor och sen så ska han hänga med mig till bup och sen ska han också vara med när jag pratar med mamma. Jag är rädd att prata med mamma för det kommer kännas att jag gör henne besviken och sårar henne. Men hon kanske förstår vad det är jag menar om morbror finns med och förklarar. Så vi ska kanske göra så att vi pratar med mormor och set vad hon säger om att jag kan flytta hem till henne, men aa jag vet inte hur det kommer bli. Sen om det går för henne så går vi vidare med att prata med mamma. Jag är så jävla tacksam att jag har dig morbror jag vill bara att du ska veta det att du finns här för mig och att du hjälper mig när det är som jobbigast. Jag vill ha sån bra kontakt med släkten men jag har inte det med alla inte med morfar eller någon på min pappas sida. SÅ jag ska göra så gått jag kan för att försöka ha det med dem på mammas sida så att jag har några att prata med och skit. Men nu ska jag vara social mot hunden jag är hund vakt åt. En ful naken - hund är det ;).
Jag skriver inte ut min morbrors namn för att jag vill inte att folk som läser ska kunna känna igen och veta vem jag är och sen att dem vet vem jag menar.
kram,hemlig!
Att bo hemma!
Det känns bara piss livet just nu. Efter jag har varit hos mormor läng vi säga en månad typ så vill jag hem för det första så är det inte att jag saknar mamma utan jag vill träffa vänner och så måste jag tvätta -.-' . Men jag vet inte längre när jag kommer hem så vill jag bara bort där ifrån. Och jag vet inte längre hur jag kommer klara mig allt tjänst fel. Jag är rädd att bli ut kastad eller slagen. Jag vågar inte säga ifrån så mycket längre och jag gör saker som man inte får med som röker och dricker ibland men vad fan jag vill kunna leva mitt liv och ha kul än att någon ska kolla en 24/7. Det är därför jag flyr till mormor. Där vet jag att jag kan bara ta det lugnt och andas ut. Men jag vill vara hemma så jag kan träffa kompisarna, när jag är hos mormor är det bara hon och jag. Mormor låter mig göra mer saker och ringer inte till mig och frågar vad jag gör eller vart jag är. Okej mamma kanske bryr sig om mig men om jag inte är hemma vi säger 22:00 då har hon redan hunnit ringa mig fem - tio gånger och jag skojar inte. Spelar ingen roll om jag kommer en minut försent då har hon redan hunnit ringa mig. Du kanske ni för står lite mer att jag är hos mormor. Jag älskar musik och då menar jag älskar. Men det funkar inte att ha några intressen för man får inte göra något i alla fall. Jag vill gå på en konsert och jag älskar artisten och det är Ozzy. Men kanske inte får gå på den eller kommer nog inte få för han är inte någon bra förebild tycker mamma för han knarkar och blablabla. Men då kan man fan inte gå på några artister för i stort sätt så har en hel del av artisterna tagit droger eller dricker för mycket. Det jag blir mest förbannad över är när mamma var liten så var hon på hur många konserter som helst med min mormor. Som tillexempel Miachel Jacksson, Iron Maden, Roling stons med mera och att jag inte får gå på en jävla artist gör mig förbanad. Men det spelar ingen roll. Vad jag än säger så blir dem sura och jag får inte sitta vid datorn eller titta på tv i mitt rum eller utgångsförbud. Jag har fått det mycket och då menar jag mycket. För jag rökte så kom dem på mig och jag fick sitta i mitt rum i ungefär ett halv år inte träfa någon och ingen fick komma till mig om det inte var skolarbete. Sen så kan jag inte öppna mitt fönster längre för att dem har tagit bort handtaget för jag hoppade ner från fönstret för jag ville träffa några vänner. Så man kan inte göra så mycket för jag vill inte missta att träffa mina vänner så det är bäst att jag bara hålle käften eller vad fan ska jag göra jag vet inte?. Jag vet inget ting längre.
Barndoms huset
Är det inte konstigt att jag mins hur jag bodde för tio år sedan att jag kommer i håg varenda rum i huset och hur gården såg ut. Jag kommer i håg allt verkligen allt. Jag vet inte vad stället heter men mamma hade flyttat ifrån pappa och vi både hos pappa varannan vecka och mamma varannan vecka. Mamma bodde i Valmarsvik och pappa både kavar på samma ställe som vi hade bott sen vi föddes. SÅ mamma kom alltid och hämtade och lämnade oss i Finspång för det var halva väggen var att åka ditt. Men man svängde upp på en vägg som var böjd mycket en skarp kurva kan man säga. Så man kommer till typ ingen stans landet. Inte så många som man hade ära sig, granarna bodde ganska långt borta. På vår gård hade vi fyra hus. Ett stort vitt hus som vi bodde i, sen var det ett hur där vi hade höns och en tupp i. hahah och jag bodde på en ''bondård'' kan vi säga. Sen så mitt i mot vårt hus så var det ett litet hu som var vitt som huset, och sen hade vi hund gården och det var det ett hus inuti i :d. I det huset vi bodde i så hade vi källare där vi aldrig brukade vara utan en gång när det var översvämning där nere för vattenledningen hade gått sönder. Men jag brukade aldrig vara där nere. Sen när man kom in i huset så kom man till hallen och om man vände på sig till höger så har vi köket och där vi satt och åt mat. Sen så gick man in en bit så är det ett sovrum som jag och min syster hade tillsammans. sen så fårsatte man en bit så kommer toa som vi inte behöver skriva om. Sen så kom akvarium där vi hade våra ormar. Och ja vi hade många ormar dem är så söta älskar ormar. Sen kommer vardagsrummet där pappas kompisar och han satt knarkade och drack öl eller sprit vad det nu drack. Sen kunde man gå en trappa upp och där var först mammas och pappas sovrum fast nu var det bara pappas sen så var den en hal och inget mer var det där uppe. Jag vet fan inte vad jag kan säga mer. Jo ute på baksida/framsidan så hade vi två små hästar som inte lever längre ;(. Sen hade vi många katter och hundar på gården. Jag älskade djur när jag var liten och det gör jag fortfarande. Det är typ allt jag kan skriva hur det ser ut tror ni har fått en inblick för hur det såg ut hu8r vi både när vi var små. Sen är det inte så svårt att fatta nu att ingen märkte vad pappa gjorde och hållde på ,ed när man inte hade grannar så nära sig. Så var ju inte så konstigt att det tog lång tid innan någon förstådd något.
Men jag vissa en bild på den kurvan jag snackade om och vart man svängde in.
Där är huset som ligger brevid svängen, så man åker runt hela huset sen svänger man igen och sen kör en bit så kommer man fram till huset.
Finns folk till allt
Ni får fan trå vad fan ni vill det skiter jag i. Men om ni ändå ska sitta kommentera så kan ni skriva era jävla namn. Det ända jag kan säga är att ni är patetiska. Min blogg är hundra procent sant och varför skulle jag ljuga???. Det kan ni svara på om ni tror det. Jag fattar inte hur folk kan bete sig men men fan min mormor kanske har sakt att hon inte tror mig men vi har snackat mer i dag och då berättade hon att hon tror mig och att hon tror inte hag hittar på någon sån sak. Att hon sa så igår var att hon var chockad som jag skriv förut att hon kanske var. Hon var inte bered på att det var något sånt jag skulle berätta för henne att det skulle vara något annat. Men om su ska sitta och kommentera så kan du göra det men för fan våga skriva dit namn.
Pratade med mormor
Pratade med mormor igår om hur jag mår och hur det har varit i mitt liv med det slutade inte så bra. Det slutade med att jag gick och la mig i sängen och mormor satt och tjatade om att hon skulle kunna prata med mamma. Och om jag säger så så ger sig inte min mormor sig så lätt. Vi kan sitta och skrika och tjafsa i timmar och då skojar jag inte. Och när vi tjafsar så tror säkert folk att vi är helt cp eller vad fan bara man kan säga tänk er små barn som bråkar och skriker på varandra och jag och mormor är väll värre än det och vi är inte små barn. HAHA det är lite roligt men aa. Folk brukar säga att jag ska vara snäll mot min mormor men vad fan det är inte så att vi blir ovänner för alltid. Vi kan stå och skrika på varandra om vi bara pratar normalt eller om normala saker. Är det något fel med det?. Det är bara en konstig känsla jag har eller jag vet inte, men det bliv fan inte bättre än att prata med mormor om det häller. Jag berättade för henne om att jag har blivit våldtagen och hon frågade om jag inte bara inbillade mig att det aldrig har hänt. när hon sa så så vart jag ledsen det kan jag säga jag vart det att hon tror att jag bara hittar på det min mormor och jag trodde hon skulle fatta och tro mig. Men jag vet inte hon kan ha blivit chockad med. Men vi får se men idag nr jag vaknade och hon vaknade så var det som vanligt vi kunde skratta och vi har inte pratat om något sånt idag och det tjänst skönt att inte behöva prata om det mer idag.
Bröllop
Jag vet inte vad jag ska skriva eller säga. Jag är väll glad för deras skull men jag vet inte hur jag mår själv så bra över att dem är gifta nu. Jag kommer nog aldrig kunna se min lossas pappa mer än mammas man. Det går bara inte, fast dem har varit tillsammans i elva år och nu gifter sig. Men det är något som stör mig. Jag kan aldrig fråga mamma saker om min lossas pappa är där fast jag vet att mamma kommer säga det till han senare. Jag kan inte prata med han om något, eller om jag frågar han en fråga så säger han bara fråga din mamma. Det har aldrig blivit den relationen mellan varandra vi är inte på samma våg längd det ända jag vill är att gråta. Och då är det inte HAPPY tårar det är mer ledsna tårar än glada. Det känns konstigt att veta att mamma och min lossas pappa har gift sig. Det är no efter jag började bråka med dem varje dag och skit förra året så har vi aldrig kunnat få tillbaka en normal kontakt, eller vi hade inte det innan häller men vi kunde prata med varandra utan att gå på någons nerver. Sen så är jag jävligt räd för min lossas pappa efter vi har haft våra gräll. Den sista gången så slutade det med att han tog tag i min arm och tryckte in sina fingrar. Jag brukar inte känna så lätt smärta och om jag får ont så är det hårt någon måste ta tag i mig eller slå mig ska jag säga. Och när han tog tag i mig så kändes det kan jag lova. Sen så vart jag hotad/tillsagd om jag skriker i huset en gång till så kommer jag få hitta någon annan stans att bo. Som tur så har jag mormor men få höra så av sin lossas pappa gör den rädd och orolig att om man blir arg så får jag inte skrika, för då är det bara att leta efter ett nytt hem. Och det gör att jag inte känner mig trygg eller glad hemma. För jag vill kunna bo hemma medans jag går klart gymnasiet. Men vet inte hur fan det kommer gå, vi får ta en dag i taget. Jag vet inte om det kanske beror på att jag hör mina röster eller om det är något annat. Men jag tror jag kanske ska försöka sova men vi får se om jag kommer kunna somna. Men jag kommer skriva mer imorgon om hur jag känner att bo hemma och sedan skriva om mitt barndomshem. Men det kommer imorgon ska försöka få lite blund i ögonen.
Kram!
inte skrivit på länge
Jag har märkt att jag inte har varit mig själv på det sittonde. Det vart bara så jävla fel att åka för bi det ställer man umgåtts med sin pappa innan min pappa lämnade oss. Och åka för bi där mamma hämtade oss och lämnade oss. Och sen vara tvungen att träffa på morfar med. Det bliv nog för mycket och jag exploderade. Jag vet fan inte om jag klara mer. Jag får återfall hela tiden eller hur fan jag ska säga. Rösterna försvinner inte och jag vill bara ta livet av mig eller skära mig. Men jag vill inte bryta mitt löfte men tror inte jag pallar mer. Men varje gång du ringer och jag hör din röst så mår jag bättre men när vi lägger på så blir det värre. När jag hör dig och när du är vid min sida så blir jag bara glad. Jag älskar dig så jävla mycket och jag hoppas att du kan hänga med mig till läkaren. klarar inte av att gå dit själv igen. Röster blir bara värre och värre jag vill lägga mig ner och dö. Jag tror jag inte pallar mer att ta skit och att folk sitter och skriver att jag kommer dö och skit jag pallar inte sånt och att det är folk som inte känner mig ska sitta och trycka ner mig fattar jag verkligen inte. jag är så jävla tröt på allt. ibland undrar jag bara om allt skulle bli bättre om jag dör. Vem skulle sakna mig? Vem skulle bry sig inte många. fattar inte vad det är som är fel med att folk mår piss och sen trycka ner dem. Men en sak vet jag och det är att du är patetisk. Men du kanske får som du vill. Jag kanske inte orkar mer du kanske vinner men jag vet inte. Men jag vet inte. Klarar inte av att skriva mer vi hörs.
Kram
Hmhmhm
Det bara snurrar i mitt huvud nu för tiden. Jag vet inte vad som man ska lyssna på när det är så mycket ljud i huvudet. Man säger att tiden läker alla sår, men stämmer det eller vad? Inte vad jag har märkt så läker inte tiden såren. Med tiden så tycker jag blir svårare och svårare. Och jag kan säga att det är svårt att inte kunna skära sig. Men jag menar nu kommer jag fan inte ge mig utan strid. Och det lovar jag. Det jag är nu rädd för är att jag ska till läkaren och kolla min medicin och se om det har hjälpt `` som jag vet att den inte har gjort``, men men man måste kolla vet säkert att jag kommer få höja men vi får se. Efter jag har varit där så kanske jag måste åka till morfar och om jag säger så så tycker jag fan inte om han och det menar jag. Jag hatar han, okej han kan vara snäll men är trög som fan ska jag säga. Men får se om det blir av eller inte. Och när jag är det så blir det inte bättre med tankar och röster det är så att man hör dem mer när jag är där. Jag hoppas att mamma gör så jag slipper att träffa han eller åka till han. Men jag hoppas att det inte blir så som det har varit när jag har varit där och så jag mår piss när jag träffar han. Jag vet inte vad jag ska skriva mer, men kommer skriva om det har hänt något.
Kram!
