Jag börjar kankse må bättre eller kanske är bara en kort period jag vet inte vi får se. Men jag var och pratade med min morbror igår om hur jag mår och skit om livet, mer eller mindre. Och då kom vi in att jag mår bättre när jag bor hos mormor än vad jag gör när jag är hemma. När jag bor hos mormor så skär jag mig inte lika ofta, mår bättre, orkar ofta med att leva. När jag kommer hem så blir det bara fack up allt vill dö och skär mig som fan och vill helt enkelt dö. Och det vet inte mamma om eller någon mer än min morbror. Och han ska nu hjälpa mig att prata med mormor och sen så ska han hänga med mig till bup och sen ska han också vara med när jag pratar med mamma. Jag är rädd att prata med mamma för det kommer kännas att jag gör henne besviken och sårar henne. Men hon kanske förstår vad det är jag menar om morbror finns med och förklarar. Så vi ska kanske göra så att vi pratar med mormor och set vad hon säger om att jag kan flytta hem till henne, men aa jag vet inte hur det kommer bli. Sen om det går för henne så går vi vidare med att prata med mamma. Jag är så jävla tacksam att jag har dig morbror jag vill bara att du ska veta det att du finns här för mig och att du hjälper mig när det är som jobbigast. Jag vill ha sån bra kontakt med släkten men jag har inte det med alla inte med morfar eller någon på min pappas sida. SÅ jag ska göra så gått jag kan för att försöka ha det med dem på mammas sida så att jag har några att prata med och skit. Men nu ska jag vara social mot hunden jag är hund vakt åt. En ful naken - hund är det ;).

Det känns bara piss livet just nu. Efter jag har varit hos mormor läng vi säga en månad typ så vill jag hem för det första så är det inte att jag saknar mamma utan jag vill träffa vänner och så måste jag tvätta -.-' . Men jag vet inte längre när jag kommer hem så vill jag bara bort där ifrån. Och jag vet inte längre hur jag kommer klara mig allt tjänst fel. Jag är rädd att bli ut kastad eller slagen. Jag vågar inte säga ifrån så mycket längre och jag gör saker som man inte får med som röker och dricker ibland men vad fan jag vill kunna leva mitt liv och ha kul än att någon ska kolla en 24/7. Det är därför jag flyr till mormor. Där vet jag att jag kan bara ta det lugnt och andas ut. Men jag vill vara hemma så jag kan träffa kompisarna, när jag är hos mormor är det bara hon och jag. Mormor låter mig göra mer saker och ringer inte till mig och frågar vad jag gör eller vart jag är. Okej mamma kanske bryr sig om mig men om jag inte är hemma vi säger 22:00 då har hon redan hunnit ringa mig fem - tio gånger och jag skojar inte. Spelar ingen roll om jag kommer en minut försent då har hon redan hunnit ringa mig. Du kanske ni för står lite mer att jag är hos mormor. Jag älskar musik och då menar jag älskar. Men det funkar inte att ha några intressen för man får inte göra något i alla fall. Jag vill gå på en konsert och jag älskar artisten och det är Ozzy. Men kanske inte får gå på den eller kommer nog inte få för han är inte någon bra förebild tycker mamma för han knarkar och blablabla. Men då kan man fan inte gå på några artister för i stort sätt så har en hel del av artisterna tagit droger eller dricker för mycket. Det jag blir mest förbannad över är när mamma var liten så var hon på hur många konserter som helst med min mormor. Som tillexempel Miachel Jacksson, Iron Maden, Roling stons med mera och att jag inte får gå på en jävla artist gör mig förbanad. Men det spelar ingen roll. Vad jag än säger så blir dem sura och jag får inte sitta vid datorn eller titta på tv i mitt rum eller utgångsförbud. Jag har fått det mycket och då menar jag mycket. För jag rökte så kom dem på mig och jag fick sitta i mitt rum i ungefär ett halv år inte träfa någon och ingen fick komma till mig om det inte var skolarbete. Sen så kan jag inte öppna mitt fönster längre för att dem har tagit bort handtaget för jag hoppade ner från fönstret för jag ville träffa några vänner. Så man kan inte göra så mycket för jag vill inte missta att träffa mina vänner så det är bäst att jag bara hålle käften eller vad fan ska jag göra jag vet inte?. Jag vet inget ting längre.

Är det inte konstigt att jag mins hur jag bodde för tio år sedan att jag kommer i håg varenda rum i huset och hur gården såg ut. Jag kommer i håg allt verkligen allt. Jag vet inte vad stället heter men mamma hade flyttat ifrån pappa och vi både hos pappa varannan vecka och mamma varannan vecka. Mamma bodde i Valmarsvik och pappa både kavar på samma ställe som vi hade bott sen vi föddes. SÅ mamma kom alltid och hämtade och lämnade oss i Finspång för det var halva väggen var att åka ditt. Men man svängde upp på en vägg som var böjd mycket en skarp kurva kan man säga. Så man kommer till typ ingen stans landet. Inte så många som man hade ära sig, granarna bodde ganska långt borta. På vår gård hade vi fyra hus. Ett stort vitt hus som vi bodde i, sen var det ett hur där vi hade höns och en tupp i. hahah och jag bodde på en ''bondård'' kan vi säga. Sen så mitt i mot vårt hus så var det ett litet hu som var vitt som huset, och sen hade vi hund gården och det var det ett hus inuti i :d. I det huset vi bodde i så hade vi källare där vi aldrig brukade vara utan en gång när det var översvämning där nere för vattenledningen hade gått sönder. Men jag brukade aldrig vara där nere. Sen när man kom in i huset så kom man till hallen och om man vände på sig till höger så har vi köket och där vi satt och åt mat. Sen så gick man in en bit så är det ett sovrum som jag och min syster hade tillsammans. sen så fårsatte man en bit så kommer toa som vi inte behöver skriva om. Sen så kom akvarium där vi hade våra ormar. Och ja vi hade många ormar dem är så söta älskar ormar. Sen kommer vardagsrummet där pappas kompisar och han satt knarkade och drack öl eller sprit vad det nu drack. Sen kunde man gå en trappa upp och där var först mammas och pappas sovrum fast nu var det bara pappas sen så var den en hal och inget mer var det där uppe. Jag vet fan inte vad jag kan säga mer. Jo ute på baksida/framsidan så hade vi två små hästar som inte lever längre ;(. Sen hade vi många katter och hundar på gården. Jag älskade djur när jag var liten och det gör jag fortfarande. Det är typ allt jag kan skriva hur det ser ut tror ni har fått en inblick för hur det såg ut hu8r vi både när vi var små. Sen är det inte så svårt att fatta nu att ingen märkte vad pappa gjorde och hållde på ,ed när man inte hade grannar så nära sig. Så var ju inte så konstigt att det tog lång tid innan någon förstådd något.

Ni får fan trå vad fan ni vill det skiter jag i. Men om ni ändå ska sitta kommentera så kan ni skriva era jävla namn. Det ända jag kan säga är att ni är patetiska. Min blogg är hundra procent sant och varför skulle jag ljuga???. Det kan ni svara på om ni tror det. Jag fattar inte hur folk kan bete sig men men fan min mormor kanske har sakt att hon inte tror mig men vi har snackat mer i dag och då berättade hon att hon tror mig och att hon tror inte hag hittar på någon sån sak. Att hon sa så igår var att hon var chockad som jag skriv förut att hon kanske var. Hon var inte bered på att det var något sånt jag skulle berätta för henne att det skulle vara något annat. Men om su ska sitta och kommentera så kan du göra det men för fan våga skriva dit namn.

Pratade med mormor igår om hur jag mår och hur det har varit i mitt liv med det slutade inte så bra. Det slutade med att jag gick och la mig i sängen och mormor satt och tjatade om att hon skulle kunna prata med mamma. Och om jag säger så så ger sig inte min mormor sig så lätt. Vi kan sitta och skrika och tjafsa i timmar och då skojar jag inte. Och när vi tjafsar så tror säkert folk att vi är helt cp eller vad fan bara  man kan säga tänk er små barn som bråkar och skriker på varandra och jag och mormor är väll värre än det och vi är inte små barn. HAHA det är lite roligt men aa. Folk brukar säga att jag ska vara snäll mot min mormor men vad fan det är inte så att vi blir ovänner för alltid. Vi kan stå och skrika på varandra om vi bara pratar normalt eller om normala saker. Är det något fel med det?. Det är bara en konstig känsla jag har eller jag vet inte, men det bliv fan inte bättre än att prata med mormor om det häller. Jag berättade för henne om att jag har blivit våldtagen och hon frågade om jag inte bara inbillade mig att det aldrig har hänt. när hon sa så så vart jag ledsen det kan jag säga jag vart det att hon tror att jag bara hittar på det min mormor och jag trodde hon skulle fatta och tro mig. Men jag vet inte hon kan ha blivit chockad med. Men vi får se men idag nr jag vaknade och hon vaknade så var det som vanligt vi kunde skratta och vi har inte pratat om något sånt idag och det tjänst skönt att inte behöva prata om det mer idag.

Jag vet inte vad jag ska skriva eller säga. Jag är väll glad för deras skull men jag vet inte hur jag mår själv så bra över att dem är gifta nu. Jag kommer nog aldrig kunna se min lossas pappa mer än mammas man. Det går bara inte, fast dem har varit tillsammans i elva år och nu gifter sig. Men det är något som stör mig. Jag kan aldrig fråga mamma saker om min lossas pappa är där fast jag vet att mamma kommer säga det till han senare. Jag kan inte prata med han om något, eller om jag frågar han en fråga så säger han bara fråga din mamma. Det har aldrig blivit den relationen mellan varandra vi är inte på samma våg längd det ända jag vill är att gråta. Och då är det inte HAPPY tårar det är mer ledsna tårar än glada. Det känns konstigt att veta att mamma och min lossas pappa har gift sig. Det är no efter jag började bråka med dem varje dag och skit förra året så har vi aldrig kunnat få tillbaka en normal kontakt, eller vi hade inte det innan häller men vi kunde prata med varandra utan att gå på någons nerver. Sen så är jag jävligt räd för min lossas pappa efter vi har haft våra gräll. Den sista gången så slutade det med att han tog tag i min arm och tryckte in sina fingrar. Jag brukar inte känna så lätt smärta och om jag får ont så är det hårt någon måste ta tag i mig eller slå mig ska jag säga. Och när han tog tag i mig så kändes det kan jag lova. Sen så vart jag hotad/tillsagd om jag skriker i huset en gång till så kommer jag få hitta någon annan stans att bo. Som tur så har jag mormor men få höra så av sin lossas pappa gör den rädd och orolig att om man blir arg så får jag inte skrika, för då är det bara att leta efter ett nytt hem. Och det gör att jag inte känner mig trygg eller glad hemma. För jag vill kunna bo hemma medans jag går klart gymnasiet. Men vet inte hur fan det kommer gå, vi får ta en dag i taget. Jag vet inte om det kanske beror på att jag hör mina röster eller om det är något annat. Men jag tror jag kanske ska försöka sova men vi får se om jag kommer kunna somna. Men jag kommer skriva mer imorgon om hur jag känner att bo hemma och sedan skriva om mitt barndomshem. Men det kommer imorgon ska försöka få lite blund i ögonen.

Jag har märkt att jag inte har varit mig själv på det sittonde. Det vart bara så jävla fel att åka för bi det ställer man umgåtts med sin pappa innan min pappa lämnade oss. Och åka för bi där mamma hämtade oss och lämnade oss. Och sen vara tvungen att träffa på morfar med. Det bliv nog för mycket och jag exploderade. Jag vet fan inte om jag klara mer. Jag får återfall hela tiden eller hur fan jag ska säga. Rösterna försvinner inte och jag vill bara ta livet av mig eller skära mig. Men jag vill inte bryta mitt löfte men tror inte jag pallar mer. Men varje gång du ringer och jag hör din röst så mår jag bättre men när vi lägger på så blir det värre. När jag hör dig och när du är vid min sida så blir jag bara glad. Jag älskar dig så jävla mycket och jag hoppas att du kan hänga med mig till läkaren. klarar inte av att gå dit själv igen. Röster blir bara värre och värre jag vill lägga mig ner och dö. Jag tror jag inte pallar mer att ta skit och att folk sitter och skriver att jag kommer dö och skit jag pallar inte sånt och att det är folk som inte känner mig ska sitta och trycka ner mig fattar jag verkligen inte. jag är så jävla tröt på allt. ibland undrar jag bara om allt skulle bli bättre om jag dör. Vem skulle sakna mig? Vem skulle bry sig inte många. fattar inte vad det är som är fel med att folk mår piss och sen trycka ner dem. Men en sak vet jag och det är att du är patetisk. Men du kanske får som du vill. Jag kanske inte orkar mer du kanske vinner men jag vet inte. Men jag vet inte. Klarar inte av att skriva mer vi hörs.

Det bara snurrar i mitt huvud nu för tiden. Jag vet inte vad som man ska lyssna på när det är så mycket ljud i huvudet. Man säger att tiden läker alla sår, men stämmer det eller vad? Inte vad jag har märkt så läker inte tiden såren. Med tiden så tycker jag blir svårare och svårare. Och jag kan säga att det är svårt att inte kunna skära sig. Men jag menar nu kommer jag fan inte ge mig utan strid. Och det lovar jag. Det jag är nu rädd för är att jag ska till läkaren och kolla min medicin och se om det har hjälpt `` som jag vet att den inte har gjort``, men men man måste kolla vet säkert att jag kommer få höja men vi får se. Efter jag har varit där så kanske jag måste åka till morfar och om jag säger så så tycker jag fan inte om han och det menar jag. Jag hatar han, okej han kan vara snäll men är trög som fan ska jag säga. Men får se om det blir av eller inte. Och när jag är det så blir det inte bättre med tankar och röster det är så att man hör dem mer när jag är där. Jag hoppas att mamma gör så jag slipper att träffa han eller åka till han. Men jag hoppas att det inte blir så som det har varit när jag har varit där och så jag mår piss när jag träffar han. Jag vet inte vad jag ska skriva mer, men kommer skriva om det har hänt något.

The time have changes!

Det är första gången i mitt liv jag har haft ont efter jag har skärt mig.

Varför vet man att det som gör dig glad också skadar dig själv med?

Du kan sitta och trycka ner mig gör det och se om jag mår bättre jag kommer inte göra det och det vet du. Sitta och skriva till någon som har det jobbigt och inte orkar med livet ibland att den ska bli som sin pappa. Allt jag vet är att jag inte kommer bli som han. Jag har försökt tagit mitt liv sen jag gick i fyran. När alla mina minnen kommer tillbaka när jag sa hos polisen och bärreta hur en sex årig person har blivit våldtagen. Alla förhör allt jävla skit med skolan och lärare. Det tog mig nästa ett halv år innan min mamma fick reda på det jag vågade inte säga något till henne jag var rädd att hon skulle bli arg på mig. Men det vart hon inte och hon sa vad som än händer så vet jag att du inte skulle ljuga om en sån här sak. Jag vart glad att hon trodde på mig. Men tiden gick och jag skulle snart sluta fyran då en person kommer till min skola och den personen vill jag inte träffa. Nej det var inte han som våldtog mig utan min pappa. Han visste vart jag bodde och han visste vilken skolan jag gick på. Det ända jag kunde göra var att springa till bilen för mamma ståg där och väntade för jag skulle till tandläkaren. Och detta sitter kvar i huvudet för jag vet att du bor i Norrköping och jag är rädd för att möta dig på stan jag är det och jag kan säga det, varför skulle jag inte kunna erkänna en sån sak??. Men att du kan sitta och skriva till en på msn och bara trycka ner den fattar jag inte. Det är som att sparka på någon som redan ligger ner ska du veta. Jag ska säga dig det ända jag vill inte ska hända i mitt liv är att jag ska bli som min pappa jag vill inte det och jag lovar att jag aldrig kommer att bli som han ska du vetta. Man kan undra hur fan du tänker! Se skriva till den personen jag älskar att du försökt få mig att må bra och att det inte är bra så som jag håller på med. Vad fan är det försätt jag kommer lägga ut det jag skriv och det du har skrivit på bloggen. Så folk kanske förstår bättre. Du ska bara vetta att jag är glad att jag bor långt ifrån dig ska du veta, för jag kan lova dig att du inte skulle vara så jävla trygg då. Det kanske låter som ett hot men jag vill att du ska veta att jag slåss om jag blir förbannad man kan tro att jag är guds bästa barn. Men ni ska veta att det är jag inte. Detta halv år har bara varit för jävligt jag har inte haft det bra jag har blivit anmäld för olaga hot + misshandel. Den personen jag slog kallade mig bara för äcklig jävla skabb hora. Men det har inte med saken och göra. Jag vet att du läser bloggen och jag vill inte att du ska ta illa upp, men jag vill att hon ska fatta att jag bakar inte om någon snackar om min pappa eller kallar mig saker som gör mig förbanad eller ledsen. Det skulle bara vara så jävla enkelt om du kunde hålla dina jävla kommentarer för dig själv och låta mig leva mitt liv. Jag skulle bli glad för det. Jag vill inte ha dina kommentarer och jag vill inte veta att du tror att jag ska bli som han. Okej vem vet kanske jag blir som han men jag gör allt för han att inte bli som han jag vill inte bli som han och det är inget som kommer hända. Om jag blir som han vill jag inte leva och jag vill leva för jag har två personer i mitt liv som gör att jag vill leva och jag vill inte såra dem. Så du kan dra åt helvete med dina jävla kommentarer och skit i hur fan jag mår det är det ända jag kan säga till dig ska du veta.

Okej jag kan säga jag saknar att ta fram kniven glas eller vafan vad som helst men du ska inte få rätt jag kommer klara det och du kan ha dina jävla kommentarer men du kommer aldrig vinna jag vet att jag kommer klara detta och jag kommer inte svika dig min ängel lovar jag saknar tiden med att ta fram rakbladet och skit och bara sitta där och skära sig men du jag ska bara säga jag kommer aldrig bli som min PAPPA!! jag vet det för jag är inte som han och kommer inte vara som han.

Fan jag vett inte vad jag ska göra lägre. När min mormor var här och fira mig så säger hon till min mamma att det inte är värt att leva längre. Min mormor har levt halva sitt liv hon är bara 58 år. Jag kan inte tänka mig tanken utan dig mormor. Jag älskar dig och du betyder hur jävla mycket som helst för mig. Du är den ända i min släkt som står mig nära. Jag kan inte tänka mig ett liv utan dig. Jag är orolig att du inte kommer finnas vid min sida när jag gifter mig och kanske får barn , (som jag hoppas att jag får :) ). Du är den ända jag kan prata med om mina tankar om hur jag mår i släkten. Jag kommer inte kunna fatta att jag en gång kommer vakna upp och du inte är där. Att du är död jag kan inte tänka mig det. Vem ska jag vara hos på lov och helger? Du är min mormor men också min bästavän.

Idag har det varit en okej dag kan jag säga. Men jag kan inte sluta tänka på att folk går och snackar och säger löngner om min pappa. Jag orkar inte av det jag kan fan inte rå för att min pappa är en sån person som han är det är inte jag som har gjort han till det och jag blir bara ledsen och arg att det är jag som ska ta den skiten. Jag skäms över det min pappa har gjort men jag vet med att jag kommer få leva med det rästen av mitt liv, och ingen kan ta mitt förflutna ifrån mig det går inte. Min pappa är knarkar och misshandlare med mera men vad fan ska jag kunna göra för att han inte är det?? Jag ve t inte änns vart han bor bara i Norrköping där jag bor med nu. Men han och jag har inte pratat med varandra på tio år och jag kan inte säga ått han att han inte ska knarka. Jag fattar inte varför alla ska hitta på löngner ibland önskar jag att han var död så jag inte skulle behöva höra alla jävla löngner och bli mobbad för det. Jag klarar inte av att ta hans skit det är inte mitt fel. Det är bara inte det . Tack vare att han har kommit och gått till mina skoler så har personer fått reda på vad han har gjort och vad han gör, och jag vill inte att alla ska vetta om det  och sen gå o0ch mobba mig. Fatta hur jag känner mig!! Jag bara önskar att ni kunde fatta det.

Satt inne på facebook och en jag känner skriver till mig. Det han börjar med är ``vad heter din pappa?:P``.

När jag sitter och lyssnar på låten fields of gold så tänker jag tillbaka under tiden jag har haft det jobbig jag tänker mig att varför ska jag trycka ner mig som jag gör och bara mår dåligt men jag får inget svar på den frågan. Jag vet bara att under hela tiden jag har haft det jobbigt så har jag inte haft någon och prata med, den enda jag har kunnat lite på under den tiden var kniven och mig, men nu har jag fattat att jag har problem och jag måste ha hjälp men jag kan inte prata med vem som helst dem jag pratar med att jag skär mig litar jag på. Jag går inte i skolan eller på stan och ställer mig där och säger titta jag skär mig jag har sakt det till några för men nu har jag verkligen tagit ett steg fram och säger vem jag är som person och jag har problem. Men jag vill inte snacka med BUP dem ringer bara hem fast dem har tystnadsplikt. Okej kanske inte alla på BUP ringer hem men jag vill inte prata med dem för dem fattar inte dem säger att det kommer att fixa sig men det gör det inte fattar inte varför jag ens går dit och prata det ända jag snackar med dem är vad jag har gjort idag och skit. Men men ska nog slut gå ditt inget hjälper när man snackar med dem. Jag har par personer som fattar mig och jag är glad att ha dem i mitt liv. Denna sommaren började piss dåligt jag fick kontakt med killen som våldtog mig men efter jag hade slutat skriva med han på Facebook så fick jag kontakt med Patrik igen och mitt liv vart bara bättre. Och nu när man har han så tänker jag bara hur dum i huvudet är man när man sitter och funderar på att ta livet av sig okej jag har rösterna kvar om jag inte tar min medicin men det är bara att ringa till han och snacka med han för han fattar hur jag känner och vad jag går igenom. Folk tycker kanske ta dina tabletter så kommer du inte ha några problem men tabletterna gör så jag inte ska ha tankarna och röster och inte vara deprimerad men vad fan problemen finns kvar där i alla fall fast man kanske inte ser det för man käkar jävla Happy piller. Dem hjälper att man är glad men problemen kommer alltid att finnas kvar och det vet jag att dem kommer om jag inte börjar snacka om mina problem men jag kan inte bara snacka med vem som helst nu har jag en blogg som jag kan skriva av mig på men jag kan inte snacka med dem face to face om ni fattar vad jag menar. Det är bara jag vet att jag kan snacka med när dem inte känner mina föräldrar som jag vet inte kan ringa till dem och säga vad jag har för problem och skit. Jag är den jag är och kommer inte ändra på mig för det. jag kanske värkar sprallig och glad när man träffar mig. Ibland är jag glad och mår assa bra och ibland så har jag bara mitt face och jag så att ingen ska märka något. Jag orkar inte att alla ska fråga hela tiden vad är det som har hänt och sånt om man är ledsen i skolan och skit så då kör man sitt face och jag det har funkat och det kommer funka nu med, ser varför det inte kommer funka i framtiden men men man vet inte.

Om jag inte hade dig så vet jag inte om jag skulle ha varit i livet. Det kanske låter konstigt att jag säger det men jag börjar att fatta att jag inte kan håla på med det jag gör, jag vet att det är fel och att det inte är bra. Jag kunde inte sov igår jag ringde till dig men du var upptagen så jag väntade jag kollade på mina bilder på min blogg och ville börja skära mig och det har inget med att du svarade jag lovar det var för jag ville se blod eller jag tror det var det. Det var hur svårt som helst att motstå att inte ta kniven eller saxen och bara skära sig. Jag testade och ringa dig för sista gången och du svarade du frågade vad jag gjorde och jag sa inget med gråten i halsen. Direkt hörde du att jag inte mår bra eller att det är något och du frågade vad det var och jag berättade. Jag märkte att du bliv ledsen du vill inte att jag ska skära mig. Du fattar att det är svårt för mig att motstå men efter vi hade lagt på så bliv tankarna bara jobbigare och jobbigare men det fans en tanke som tog över allt och jag hade inte lust att görat. Jag tänkte på dig och hur du skulle må och jag vill inte göra så du mår dåligt för jag älskar dig så jävla mycket.

Jag började ganska tidigt med att skära mig eller jag vet inte om det är tidigt, men första gången jag skar mig var runt femman. Jag ville inte leva med min familj för mina två lossas bröder satt varje dag och kallade mig för fetto och att jag var så fett att jag kommer döda en person när jag går och så vidare och vidare. Efter det så gick det i perioder med skärandet.  Men i sjuan så gjorde jag det aldrig men jag mådde inte bra för det men när jag började åttan så vände sig allt och jag började sitta och skära mig i handleden igen. Jag började må mycket bättre med det hjälpte inte för evigt och jag började skära mig mer och mer. Nu var det inte bara handleden jag började skära mig utan låren och byxlinningen. och under tiden så blev det bara mer och mer nu när jag började nian eller efter halva terminen hade gått så bliv det som ett måste och jag satt och gjorde det nog en gång i veckan ibland så kunde jag göra det mer en en gång i veckan. Och jag försöker inte skära mig om jag inte har tagit min medicin men vad ska jag göra om mina röster inte försvinner, jag vill inte såra dem jag älskar men jag vill inte ta livet av mig heller. Men detta problem har jag haft länge och jag tror det kommer ta lång tid att jag ska kunna sluta med det jag gör men jag vill bli av med det och inte behöva skära mig för att jag ska kunna må bra. Jag vill inte göra det för jag vet att jag sårar dem jag älskar men jag har hållt på med det i fyra år. Och vet inte hur lång tid det kommer ta för att jag ska bli av med det men jag ska göra allt för att jag ska bli av med det.

orolig om RÖSTER!!:

tjejen nu behöver skaffa hjälp och jag menar verkligen de! det funkar inte som du håller på med nu du skadar inte bara dig själv utan alla som älskar dig och bryr sig om dig. och tror verkligen inte du vill de

Jag fick denna kommentar efter jag hade lagt ut mitt inlägg. Jag vet att jag behöver hjälp men jag kan inte prata med mina föräldrar. Om jag säger det till min mamma så kommer hon bli arg och ledsen aa okej det kanske är för att hon bryr sig men när vi bråkar så skriker vi. Och om jag skriker så blir min lossas pappa arg och säger till mig om jag skriker i hans hus så kommer han kasta ut mig. Vart ska jag ta väggen då?? Jag har en mormor som bryr sig men vad fan jag kan inte gå till henne och bo där, hon är sjuk skriven och har problem med sin kropp och har det bara jobbigt hon men. Min mormor älskar jag så jävla mycket och jag kan prata med henne om allt förutan att jag skär mig och har självmordstankar. Jag vill inte att hon ska vara orolig. Det är därför jag tar fram mitt face och jag och bara lossas om att inget är fel. Det kanske låter konstigt men jag vill inte att andra ska vara oroliga jag vill att dem ska må bra och jag tar hand om dem. Jag är en sån person och det kan inte jag rå för att jag är. Jag kan offra mitt liv för någon jag tycker sjukt mycket om för att den ska kunna leva och må bra. Och jag vet att den kanske inte skulle göra samma sak för mig men den skiten får man ta, men jag gör allt för dem jag älskar och hjälper dem så gått jag kan. Och jag vet att jag skadar mig själv och jag vet att dem i min närhet blir sårade och plågade av det med men jag kan inte rå för det jag har dem tankarna och det har jag. Man kanske tycker att jag är något CP fall eller hur fan jag ska förklara. Men när tankarna är i huvudet så är det bara sig själv man har i huvudet efter jag har skärt mig så tänker jag på dem jag kommer såra när dem får reda på det. Så det är därför jag gör så att mina armband täcker såren för då ser ingen vad jag har gjort och gör. Du kanske man förstår mer varför jag la upp bild med armbanden. Men nu ska jag försöka sova eller kommer nog inte kunna sova men får se. Jag kan nog säga så här om en knarkar inte skulle få sitt knark skulle han bli galen om inte jag få skära mig när jag inte tar min medicin så blir jag ledsen och galen. Jag tycker att det är ungefär samma sak men ni kanske tycker annorlunda. Inte vet jag, men ni får skriva vad ni tycker och tänker. Men jag vet att jag behöver hjälp men jag kan inte prata med folk så lätt som inte fattar något det är det, och det var därför jag startade bloggen för jag trodde att detta skulle hjälpa mig men jag vet inte men vi får se hur det kommer bli jag kanske kommer bli bättre av detta men jag vet inte.