Pratade med mormor igår om hur jag mår och hur det har varit i mitt liv med det slutade inte så bra. Det slutade med att jag gick och la mig i sängen och mormor satt och tjatade om att hon skulle kunna prata med mamma. Och om jag säger så så ger sig inte min mormor sig så lätt. Vi kan sitta och skrika och tjafsa i timmar och då skojar jag inte. Och när vi tjafsar så tror säkert folk att vi är helt cp eller vad fan bara  man kan säga tänk er små barn som bråkar och skriker på varandra och jag och mormor är väll värre än det och vi är inte små barn. HAHA det är lite roligt men aa. Folk brukar säga att jag ska vara snäll mot min mormor men vad fan det är inte så att vi blir ovänner för alltid. Vi kan stå och skrika på varandra om vi bara pratar normalt eller om normala saker. Är det något fel med det?. Det är bara en konstig känsla jag har eller jag vet inte, men det bliv fan inte bättre än att prata med mormor om det häller. Jag berättade för henne om att jag har blivit våldtagen och hon frågade om jag inte bara inbillade mig att det aldrig har hänt. när hon sa så så vart jag ledsen det kan jag säga jag vart det att hon tror att jag bara hittar på det min mormor och jag trodde hon skulle fatta och tro mig. Men jag vet inte hon kan ha blivit chockad med. Men vi får se men idag nr jag vaknade och hon vaknade så var det som vanligt vi kunde skratta och vi har inte pratat om något sånt idag och det tjänst skönt att inte behöva prata om det mer idag.