Snart är det min pappas födelsedag. jag vet inte om jag klarar av den dagen eller vad. Varje år hans födelsedag kommer så vill jag bara dö. det som är jobbigt är att man inte har någon och prata med. Jag kan inte prata med min mamma om det, jag kan inte prata med henne om något. Sedan efter hans födelsedag så fyller jag med år bara tre dagar efter varandra. Och nu är det tio år sedan jag var med min pappa och det är exakt på min födelse dag, den 30 juni. Jag mår bara dåligt av att tänka på det men jag kan inte sluta tänka på det. Det är det som är svårt, man går och tänker på det nästan varje dag men ingen i sin omgivning förstår hur man känner och mår. Det finns måna kontakter man kan gå till men jag kan inte prata med dem. Jag tycker inte att dem hjälper något för än min underbara lärare hjälpte mig. Henne kunde jag prata om allt och hon fans där när man hade det jobbigt. Jag älskar henne, jag har aldrig vågat prata med någon vuxen om mitt liv jag har jag haft det inom mig det mesta, men när man börjar prata med henne så kan man inte sluta.